Det bästa med att bränna raku är dramatiken. Det är hett, eldigt, rökigt och smutsigt. Men när man väl tvättar av sina skulpturer, det är då det händer. Fram träder sprickor, färger, svärta… Allt går inte att förutsäga, planera, bestämma över. Det tycker jag om. Och dessutom vill jag ju gärna ha så mycket sprickor som möjligt.
